Att vara tacksam över det man har....
I går försökte jag tänka god tankar, dvs vara glad och tacksam att jag är fertil som en kanin och inte hänga upp mig på att inte kunna amma. Jag HAR mina barn jag vill ha, en av varje sort, det ska tydligen vara "det bästa" enligt många, själv hade jag varit lika glad hur konstelationen än sett ut, de får tak över huvudet, mat i magen, kläder på sin kropp. De är älskade och trygga. I ett sådant perspektiv kunde man tycka att amningen borde spela mindre roll, för N är nöjd, mätt, belåten och sover gott. (han har lite bekymmer med bajseriet vilket är vanligt när man äter ersättning men jag ska höra med bvc om det går att ordna på annat sätt)
Men trotts detta är det inte alltid enkelt och jag har egentligen lite svårt över hela resonemanget att man inte får klaga för att det alltid finns någon som har det värre och man kan få ordet "i landsproblem" slängd i ansiktet om man klagar (eller som min barnmorska bukade säga, när man berättar vad man upplever) för då ska man ju heller aldrig försöka förändra sin situation. Och även om en person har cancer, bor i en hydda och är enögd finns det någn som har cancer, khrons syndrom, är hemlös och blind. Med andra ord, någon har det alltid värre än du. Så alla borde i princip vara tacksamma över vad de har.
Väl rutet!
Tycker att man ska skilja på de som är konstant missnöjda och som inte ser vad de har. De har andra problem;)
De allra flesta, som du och jag(?) är medvetna om att vi är lyckligt lottade som bor i ett bra land, får gå i skola och har möjlighet att ge våra barn mat. Hur tacksam man än är så kan man inte gardera sig från att då&då bli beviken eller arg, oavsett anledning.
Det där med amningen är så fruktansvärt laddat. Det är något som i princip ALLA frågar en nybliven mamma "ammar du". Om svaret är nej så kommer det tusen följdfrågor. Varför, vad hände, vet du inte att... osv. Likaså om amningen går bra så får man höra hur duktig man är som har så mycket mjölk. Det blir verkligen som någon slags bekräftelse på hur god mor man är. Helt sjukt!
Har ju erfarenhet från båda sidor och minns det som vansinnigt jobbigt att bli ifrågasatt med flaskan och hur jag kände mig så urbota dålig som kanske borde prövat mer, längre, inte lyssnat på andra/lyssnat mer på andra.
Att vi är omgärdade av amningsfascister gör inte det hela bättre. "Alla kan amma". My ass att alla kan amma. Och alla barn kan inte suga.
Då spelar det inte någon roll att bebisen är nöjd, mätt och belåten om man själv sörjer amning.
Min mamma stöttade mig massor under den tiden och hon sa att många förminskar den sorg det innebär att inte amma och att man måste tillåta sig själv att vara ledsen. Även om du såklart, precis som jag, är en rationell människa som egentligen vet att vi inte är sämre föräldrar för att barnet inte ammar.
I det här fallet är det faktiskt jag själv som är ledsen, arg och upprörd över att det inte funkar. Än så länge har jag inte blivit ifrågasatt men jag minns när J kom så var just den där kommentaren "alla kan amma om de bara vill" något som fick mig löpa amok. Så nu tror jag folk passar sig att säga så i min närvaro.
Jag har iallafall beslutat att försöka en sista gång, min mamma var snäll och köpte en ammningspump på apoteket åt mig och i morgon ska jag till Ammningshjälpen på SÖS, vi får se vad de kan göra, eller inte göra.
Men tack för det peppande inlägget....
Tillåt dig själv att vara ledsen över det!
Nu har även jag köpt HM:toppen/tunikan som du tipsade om i dagens outfit. Det fick bli via nätet få se om den passar när den kommer. Dock inte förrän vecka 40.
Hoppas du blir lika nöjd som jag vart! Och att du inte tog en för stor storlek, de är ganska rymmliga. Men det är ju å andra sidan tanken...
