Jag tar mitt pick och pack och flyttar...

Nu mer huserar jag här ;

http://blogg.amelia.se/intebaramamma/


Ledsen i ögat

Att alla inte vill outa sig som läser mig blogg är helt okej, men det känns faktiskt lite olustigt när folk misstolkar och för vidare sådant jag har skrivit utan att kolla med mig vad jag verkligen menar och om de har fattat mig rätt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa detta...överväger att byta blogg igen så jag kan ha låsta inlägg, men det känns också jobbigt. Och att inte kunna skriva mina tankar och känslor är inte heller kul. Kanske får jag starta en fullkommligt superduper anonym blogg som ingen känner till.

Eller så lägger jag ner helt.

Så känner jag mig efter ett samtal...

...med min mamma.

Ibland är hon helt djävla FÖR mycket. Hon har all rätt i världen att kritisera, säga vad hon tycker och konfrontera andra men om någon vill göra detsamma med henne blir hon djävligt defensiv på en gång.


Mat och specialkost

När jag bjuder folk på mat så försöker jag rätta mig efter deras behov/önskemål/vad de kan äta. Om det kommer någon som är vegetarian så lagar jag således inte kött, är personen i fråga laktosintolerant eller mjölkallergiker så lagar jag mjölkfritt, äter personen inte fläsk bjuder jag inte på pasta cabonara. Och jag trodde att alla resonerade så.

Så var tydligen inte fallet, utan en stor del av FL's medlemmar anser att man minnsan får äta det som bjuds, vare sig man kan eller ej. Bit ihop och ät den där kotungan, du är faktskt bjuden och någon har stått i köket och anträngt sig för din skull. Var tacksam för det du får. Typ. Eller, jaha du får överdjävliga gaser och mår skit...det är bara att svälja, du är väl vuxen? Lite på den nivån.

Personligen tar jag reda på vad folk kan och inte kan äta, om jag inte redan vet det på förhand, vilket man oftast gör när det gäller människor man bjuder på middag. Och jag lagar gärna sådant som alla kan äta och gör det till en utmaning. Därför är det också extra smart med en buffe´, få då är det enklare att göra fler tillfreds. Sedan är det så klart svårt i vissa fall, men jag brukar försöka och jag tror att få lämnar mitt hem hungriga.


RSS 2.0