Hur tänker ni?
Nu är detta inte ett problem just nu, men det var det där vi bodde innan och jag är lite nyfiken på hur ni tänker kring det.
Min dotter hade ett tvillingpar som kompisar och de var ganska ofta hos oss och leke och åt middag efter dagis, men under hela det året det var aktuellt så blev hon bjuden dit kanske 2 eller max 3 gånger. Det är väl delvis mitt eget fel, jag borde kanske inte ha låtit dem leka hos oss så ofta när hon aldrig blev bjuden tillbaka men jag ville ju så klart låta min dotter ha hem sina vänner. Till saken hör också att den ena i detta tvillingpar var väldigt jobbig och påfrestande, han hade inga gränser alls och han var totalt distanslös.
Till slut flyttade vi (inte därför så klart) och nu har vi ingen kontakt med den här familjen.
Dock retar jag mig lite på företeelsen, att hela tiden låta sitt barn bli hembjuden till andra men aldrig bjuda det barnet till sig tillbaka, är inte det lite märkligt beteende av de föräldrarna? Varför gör man så egentligen? Skämms man inte när ens egna barn blir hembjudna för 10:e gången och man bara låtsas som om det regnar?
Hur tänker ni? Tänker ni lite varannan gång eller tänker ni att det jämnar ut sig i längden ändå? Med vissa där jag märker att föräldrarna mer än gärna "prackar på sina barn" på oss har jag nog blivit mer restrektiv och där blir det lite varannangångs tänkande, men med familjer där jag vet att de gärna bjuder hem Julia ibland så kan jag vara betydligt mer generös för det känns som om det jämnar ut sig i längden.
Hur resonerer ni?
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
För övrigt kom vi iväg till Kristallparken i går efter att J kom hem från dansen och där låg jag som den padda jag kännermig som just nu och lapade sol i 3 timmar medans J lekte hejvilt och klappade kaniner. Det blev faktiskt bättre och mina "gömma sig under sängen" känslor försvann delvis. Men jag saknar P och vill ha hem honom snart och jag tycker ändå jag skulle få vinna de där 214 miljonerna. På kvällen åt vi kycklingsallad hos grannen och när hennes ungar hade somnat och när J tittade på Hannah Montana på vår bärbara dvd i deras säng såg vi en Irene Huss film.
I dag kom jag på att J ska på kalas mellan 14-16 så jag glädjs åt ett andningshål och att dagens aktivitet är bokad. Nu mår jag dock illa av rabarber/vanilj yoghurten jag inte åt upp för den var oändligt mycket sockrad.
Ha en bra dag!
Min dotter hade ett tvillingpar som kompisar och de var ganska ofta hos oss och leke och åt middag efter dagis, men under hela det året det var aktuellt så blev hon bjuden dit kanske 2 eller max 3 gånger. Det är väl delvis mitt eget fel, jag borde kanske inte ha låtit dem leka hos oss så ofta när hon aldrig blev bjuden tillbaka men jag ville ju så klart låta min dotter ha hem sina vänner. Till saken hör också att den ena i detta tvillingpar var väldigt jobbig och påfrestande, han hade inga gränser alls och han var totalt distanslös.
Till slut flyttade vi (inte därför så klart) och nu har vi ingen kontakt med den här familjen.
Dock retar jag mig lite på företeelsen, att hela tiden låta sitt barn bli hembjuden till andra men aldrig bjuda det barnet till sig tillbaka, är inte det lite märkligt beteende av de föräldrarna? Varför gör man så egentligen? Skämms man inte när ens egna barn blir hembjudna för 10:e gången och man bara låtsas som om det regnar?
Hur tänker ni? Tänker ni lite varannan gång eller tänker ni att det jämnar ut sig i längden ändå? Med vissa där jag märker att föräldrarna mer än gärna "prackar på sina barn" på oss har jag nog blivit mer restrektiv och där blir det lite varannangångs tänkande, men med familjer där jag vet att de gärna bjuder hem Julia ibland så kan jag vara betydligt mer generös för det känns som om det jämnar ut sig i längden.
Hur resonerer ni?
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
För övrigt kom vi iväg till Kristallparken i går efter att J kom hem från dansen och där låg jag som den padda jag kännermig som just nu och lapade sol i 3 timmar medans J lekte hejvilt och klappade kaniner. Det blev faktiskt bättre och mina "gömma sig under sängen" känslor försvann delvis. Men jag saknar P och vill ha hem honom snart och jag tycker ändå jag skulle få vinna de där 214 miljonerna. På kvällen åt vi kycklingsallad hos grannen och när hennes ungar hade somnat och när J tittade på Hannah Montana på vår bärbara dvd i deras säng såg vi en Irene Huss film.
I dag kom jag på att J ska på kalas mellan 14-16 så jag glädjs åt ett andningshål och att dagens aktivitet är bokad. Nu mår jag dock illa av rabarber/vanilj yoghurten jag inte åt upp för den var oändligt mycket sockrad.
Ha en bra dag!
Kommentarer
Postat av: Mel
Ja, vi hade samma "problem" med våra granne.
Varje fredag ringde pappa eller mamma på dörren och han skulle leka med mitt barn.
Han var jobbig och kräsen. Han ville ha kex men inte vilken som och dryck!
Men mitt barn blev bjuden kanske två ggr.
Nu har vi flyttat men det som gjorde mig arg tills IDAG var en fredag som de ringde på dörren och frågade om min son ville spela fotboll.
De spelade med pappans pojke och dagen efter när vi gick till torget för att äta glass på lekparken då hade pojken kalas. Min son blev inte bjuden! Jag har slutat prata med de!
Trackback
