annathesun

Min pappa dog 21 augusti 1998, det är snart precis 12 år sedan. Jag var 21 år och min bror var 12 år.

Jag hade inte träffat min pappa på säkert 3 månader när han gick bort och den sista gången vi sågs innan han dog så hade vi ett jättegräl och jag lämnade en lammsteksmiddag i all hast och drämde igen dörren med all kraft jag hade. Jag minns det som om det hände i går även om jag inte riktigt minns vad grälet handlade om. Men jag är ganska säker på att det hade att göra med att han var en bitter, tjurig gubbe. Men med all rätt.

Min mamma hade året innan (på våren tror jag det var) att hon var kär i en annan man, en man som var 17 år yngre än henne men efter 25 år med min far var det (så klart) svårt att bara ta sitt pick och pack och dra. I vilket fall gjorde min mamma megamisstaget att inte berätta för min pappa först utan hon tyckte att det bästa i den situationen var att informera mig, hennes då 20 åriga dotter att hon hade träffat en ny man som hon var kär i. Och som grädde på moset så när hon väl berättade för min pappa så valde hon att delge även informationen om att jag var medveten om otroheten.

Så där står jag, vill inte se min mamma i ögonen och kan inte se min pappa i ögonen. Jag känner mig som den störta svikare på denna jord och gissa vad man (jag) gör då? Istället för att finnas där som ett stöd eller iallafallvara neutral är det enklaste för mig att med tiden utesluta min pappa ur mitt liv mer och mer och det var precis det som hände.

Men (tack och lov kommer ett men nu) sommaren han dog var jag på min dåvarande killes land och började skriva ett brev till min pappa, jag skrev sida upp och sida ner och bad om ursäkt för mitt och säkerligen mammas beteende också och så skrev jag hur mycket jag älskade honom och massa annat. Och jag skickade brevet.

Som sagt hann jag aldrig träffa min pappa innan han dog, eller jo, men då var hjärnblödningen ett faktum redan och han var väl mer eller mindre medvetslös.

Så, vart är det jag vill komma förutom att alla måste ta hand om sina nära och kära så länge de lever. Jag är väldigt väldigt glad att jag skrev det där brevet, så att min pappa förstod att jag inte vände honom ryggen och hur mycket jag älskade honom. Det sparade mig nog vääääldigt många terapitimmar. (även om jag gick hos en kurator rätt länge efter han dog)

Se gärna Remember Me, så förstår du vad jag menar! Även om alla fjortisars våta dröm är med i den är den faktiskt helt klart sevärd och den får en att tänka till!